Per Daniel Atterbom föddes i Åsbo sn, Östergötland den 19/1 1790 och dog i Stockholm den 21/7 1855. Författare, kritiker, filosofie doktor i Uppsala 1815, professor i teoretisk filosofi 1828 och i estetik och modern litteratur 1835. Riddare och ledamot av Svenska Akademien 1839. Gift 20/6 1826 med Ebba Fredrika af Ekenstam (1801-1854).

Atterbom kom redan som 15-åring till Uppsala. Där utmärkte han sig snabbt och blev snart den drivande kraften i en liten krets av litterärt intresserade ungdomar, som i oktober 1807 stiftade Sällskapet Musis Amici – senare Auroraförbundet. År 1809 antog Atterbom det romantiskt klingande tillnamnet Amadeus efter sin vän den tyske författaren E T A Hoffman (1776-1822) som i sin tur hade bytt ut sitt Wilhelm mot Amadeus i beundran över W A Mozart (1756-1791).

Atterboms beläsenhet i samtida tysk poesi var omfattande, och han började tidigt skriva i samma stil. Han och hans kamrater var ytterst kritiska mot den samtida svenska litteraturen, som dominerades av den klassicistiska franskinfluerade stil som Svenska Akademien, med Leopold i spetsen, gynnade genom priser och belöningar. Den litterära revolution som Atterbom ville leda påbörjades nyåret 1810 i Stockholm med det kritiska och satiriska bladet “Polyfem”, där han snart blev medarbetare. Samtidigt förberedde han, tillsammans med Vilhelm Fredrik Palmblad, en ambitiös litterär tidskrift, Phosphoros, vars första häfte utkom i augusti 1810. I dikten Prolog ger Atterbom en programförklaring för den nya poesin och samtidigt en uppvisning av dess egenskaper: omväxlade form, melodiskt välljud, sköna visioner och djupsinniga tankar.

Atterbom trodde på poesin som andlig urkraft med förmåga att förvandla livet. Den samtida tyska filosofin, särskilt Fichtes tankar om nationen och friheten samt Schellings konstsyn och naturuppfattning, tillägnade han sig under sina studieår. Atterbom var under 1810-talet starkt upptagen av kampen mot den akademiska smaken, som från 1813 fördes i Swensk Literatur Tidning, romantikernas främsta kritiska organ.

I diktsviten Blommorna (publicerad i Poetisk Kalender för år 1812) bildar den romantiska synen på naturen som symbolspråk grundvalen för en lång rad lyriska dikter. Atterbom delade samtidens starka intresse för folkdiktning och för medeltidens kultur. Han publicerade i Poetisk Kalender för år 1814 scener ur sagospelet Fågel Blå, byggt på en folklig berättelse. Detta sagospel hör till ett av hans bästa verk. År 1815 gav Atterbom ut en samling folkvisor med en inledning där han diskuterar folkpoesin som grund för konstpoesin (tryckt i Poetisk Kalender för år 1816). Samma år disputerade han på en avhandling där olika romantiska idéer diskuteras på ett kritiskt sätt.

Atterboms temperament i kombination med en stor arbetsbörda inverkade menligt på hälsan. Hans något sjuka kropp gjorde att han lämnade Uppsala i juni 1817 för en resa genom Europa till Italien. Amalia von Helvig, Malla Silverstolpe och andra vänner samlade ihop till reskassan. Under resan träffade han sin tids stora kulturpersonligheter såsom Schelling och Goethe. Atterbom återvänder till Sverige hösten 1819. Han utsågs då till lärare i tyska språket och litteraturen för den franskfödde kronprinsen Oscar. Europaresan utmynnade i att Atterbom utgav reseskildringen Minnen från Tyskland och Italien.

Som akademisk lärare engagerade sig Atterbom i filosofins historia; Studier till philosophiens historia och system (1833). Det mest väsentliga ämne för honom var emellertid estetiken samt poesins och litteraturens historia. På 1820-talet gestaltade han sitt filosfiska intresse för poesin och sin allt djupare religiositet i ett nytt stort lyriskt sagospel kring hjälten Astolf, Lycksalighetens Ö (1824-1827, ny upplaga 1854). Där kom även Atterboms upplevelser av natur, konst och arkitekt, inhämtade under europaresan, till uttryck. Det är ett storverk i romatikens anda men samtidigt en kritik av den romantiska konstsynen.

Atterbom gav 1837-1838 ut sina Samlade dikter. Hans vän Erik Gustaf Geijer skrev en omfångsrik recension, där han framhöll A:s storhet som lyriker men också kritiserade Atterboms syn på sig själv som poetisk ledare och hans politiska konservatism. Efter denna motgång ägnade sig Atterbom främst åt litteraturhistoriskt arbete. I Svenska Siare och Skalder (1841-1855) porträtteras bland andra Swedenborg, Ehrensvärd och Thorild. Vidare skildras 1600-talsdiktare som Stiernhielm, äldre 1700-talsrestalter som Dalin och gustavianer som Kellgren och Bellman. Atterbom ville teckna diktarnas personligheter och se deras liv och dikt historiskt för att på så sätt även förstå deras tid. Hans tolkningar var idealiserande men också burna av inträngande skarpsyn. Atterbom introducerade med detta verk den biografisk-psykologiska litteraturforskningen och den moderna litteraturhistoriebeskrivningen i Sverige.

Daniel Atterbom